Bytí v diferenci betyder i översättning Varande i differensen. Mer om open call ArtGraduates Fresh Edit och om de övriga utvalda projekten.
Varat som rumslig idé tar till sin hjälp föreställningen om motsatser – uppe och nere, inne eller ute, långt borta eller nära… Våra föreställningar om vår plats i den fysiska världen och i begreppens imaginära värld förflyttar sig i dessa positiv och negativ från det ena till det andra, fladdrar och skälver i motsatta begrepp som definierar varandra och därigenom flyter in i varandra.
Hur skulle något annars kunna existera än genom att stöta samman och vävas samman med det som det inte är? För det finns inget mörkt utan ljust och ingen ordning utan kaos. En sådan tankeström definierar världen och oss, det kända mot det gåtfulla, och placerar oss i vårt varas sammanhang, i vår existens rum.
I denna syn på existensen som ett virrvarr av ett slags elementära motsatser, rytmer, är det fascinerande att försöka isolera dem, att undersöka dem i deras nakna, grundläggande geometri. Så korsas i Alice Markovás arbeten horisontella och vertikala, regelbundna och oregelbundna rytmer, och i deras möte med varandra döljer sig intresse och uppmärksamhet. En nyfikenhet som ingen av rytmerna kan väcka när den står ensam, eftersom den i sin enformighet är utlämnad åt det omedvetna, ungefär som klockans monotona tickande blir märkbart för oss först när timslaget avbryter det.
Men det är också möjligt med en sammanstötning där perspektivet, vår egen position, skapar motsatsen, som i Helena Ticháčkovás målningar. Blicken inåt, in i det okända inre av en musfällas slutenhet, och blicken utåt, in i det yttres gåta från ett vindsfönster, skapar en differens mellan blickarna. Ändå placerar de människan framför sig nästan som på en cirkel, där var och en av de två bilderna är en halvcirkel som utgår från oss i motsatt riktning, och de två möts i en ände bortom synhåll på cirkelns andra sida. Därigenom erbjuder de oss sin sammanvävning, och det i det okändas klarhet. Sammanstötningen mellan motsatta rytmer frambringar denna gång, i sin beröring, samma ton. Motstyckena tycks alltså ha den märkliga egenskapen att uppnå en viss jämvikt, att infogas i varandra. Det gåtfulla och oidentifierbara avskiljer sig från det kända och nämnbara.
Men det sinne som föreställer sig ting, som genom dessa föreställningar om differenser placerar sig i varat, längtar efter att beskriva. Mysteriet som ett onämnbart område dras in i centrum för det tänkande väsendets intresse och i dessa fall även in i bildernas centrum.
Också därför fyller det märkliga, insatt i det lätt igenkännliga, oss med nyfikenhet och spänning även i Karel Řepas målning. De välbekanta, ojämna linjerna och trädens skugga tycks försöka gripa det vita objektets okända, konstgjorda kanter, som om de ville förena sig med det i ett enda landskap. Och det okända objektet svarar i detta samtal mellan motsatser, som aldrig är ensidigt. Det väcker oro med sina regelbundna vinklar, och med det gåtfullas klarhet förvandlar det skogslandskapet till något märkligt och okänt.
Detta är alltså tänkandets landskap, som benämner och placerar, som bestämmer motsatser och genom deras sammanstötning och gränser orienterar sig i sig självt. Och eftersom det är människan som definieras just av ett sådant tänkande, blir också hon, i strävan att benämna sig själv, ena sidan av myntet. Så svämmar glädjen i att förnimma och tolka över av nyfikenhet på sin verkliga motsats, alltså på något onämnbart, något som inte går att avbilda, på ett slags gåta bortom gränsen för tanke och föreställning: på det vita objektet i skogen eller på det milda sken som strålar ut från själva mittpunkten av vår uppmärksamhet.
