Kheir

Mer om open call ArtGraduates Fresh Edit och om de övriga utvalda projekten.

Ibland stöter vår världslinje på en Störning, och den störningen skickar oss mot vår vilja in i en annan världslinje. Det är inte vårt val, inte vårt beslut, inte något vi välkomnar. Vi vet inte varifrån den kom, varför den kom eller vad som kommer att hända i den nya världslinje som den har tvingat på oss.

Den kommer och för oss någon annanstans, utom vår kontroll: förlusten av en närstående, en affär som spricker, slutet på en relation, en borttappad nyckel, en bil som inte startar och allt annat som vi kallar Olycka.

Den störningen är en välsignelse; den är Kheir (arabiska och persiska: gott).

”…Det kan hända att ni känner motvilja mot något som är Kheir för er; och det kan hända att ni älskar något som är dåligt för er.”

I den här utställningen har vi försökt iscensätta den tanken i tre akter: först en passage i en skala bortom det mänskliga, genom vilken man når intuitiv insikt; sedan en nedstigning till det mänskliga perspektivet och den kännbara verkligheten i den levda erfarenheten; och till sist den dolda mekanism som verkar bakom tillvarons ridå, synliggjord genom målningar och installationer.

Akt I: Avslöjat

Utställningen inleds med ett urval verk av Tomáš Sejkora, en konstnär som elegant fångar tanken med geometri och färg: valet, korsningarna, målet och tillvarons dolda dimensioner som ligger bakom dem. I Pneuma skildrar han hur oändligt många världar existerar samtidigt inom en och samma tidsram, medan varje människa bara ser den världslinje hon för tillfället bebor, utan att ens ana att de andra finns.

Har de valt rätt världslinje för att nå ett idealt eller efterlängtat mål? Vad skulle hända om de valde en annan? Varje val är ett inträde i en annan världslinje. I Landskapets transcendens sträcker sig ett skikt som föreställer den nuvarande gröna stigen över en följd av galaxer; det symboliserar summan av de levda världslinjerna, den väg den mänskliga själen hittills har vandrat, i förhållande till de vägar som ännu ligger framför den.

I Resa liknar överlappande ovala ramar fönster i tiden som blottlägger verklighetens skiktade uppbyggnad, som om färden längs den här vägen vore en passage genom olika nivåer av tillvaron. Samspelet mellan djupa blå toner och en lapislazuliblå natt väcker en känsla av att sväva. En gul väg som slutar i ett okänt violett mål lämnar ett spår framför våra ögon och för oss närmare vår mänskliga synvinkel.

Akt II: Föreställningen

Vi följer spåret som det förra verket lämnat efter sig och går in i nästa sal. Gradvis löses bakgrunden i den sista målningen upp och en ridå går ned, medan betraktarna återvänder till sina mänskliga kroppar. Betraktaren stiger in i ett rum som är avskalat på detaljer, färg och komplexitet: FORM ÄR TOMHET, TOMHET ÄR FORM av Tomáš Polcar. Mörka öppningar i en sömlös vit vägg bjuder in betraktarens sinne att uppfatta närvaro genom frånvaro, öppningar mot det okända. Det är precis den inre känslan av att stå inför ett val: punkten där världslinjer uppstår.

Bortom detta absoluta mörker finns möjligheten till en andra födelse, en ny medvetandenivå. I Självporträtt med svart hål har Lenka Jirková Táborská målat sig själv när hon betraktar ett objudet svart hål bakom sin egen rygg, ett ögonblick innan hon passerar Händelsehorisonten.

I det här ögonblicket stannar också vi upp och blickar en sista gång tillbaka på det vi har kallat katastrof och olycka: en samling värsta tänkbara scenarier som Zdeněk Daněk har frusit fast i ett skogslandskap i På pass och Otur igen. Här står vi inför en total förlust av kontroll; kriserna och det okända är inte resultatet av ett val, utan följden av ren slump och universums ostyrda kaos.

I hans andra verk, År 2000, drar en storformatig duk helt in betraktaren i den verkliga positionen i just det ögonblicket, som om vi själva körde fordonet som kastar sitt ljus över scenen. I motstycket med samma namn, År 2000, vrider konstnären i stället perspektivet 180 grader och visar scenen ur fågelperspektiv. Så uppstår en stark kontrast mellan två nivåer av verkligheten: för iakttagaren på marken finns drama, spänning, chock och en händelse som håller på att utspela sig; för himlens öga finns stillhet och evighet.

Akt III: Bakom ridån

Vi drar undan ridån och ser systemets ritning och motor, blottlagda av Jan Svoboda i Deus ex machina. I stället för att bevittna själva händelsen ser vi den dolda mekanism som styr ödet, slumpen och den plötsliga upplösningen: guden som träder fram för att lösgöra oss från den här världslinjen och föra oss till en annan.

Rosett av Jan Turner tycks på samma sätt föra oss från en remsa, ett band, till nästa: två plastremsor som står för världslinjer, sammanfogade av en enda metallstav.

Människan förflyttas ständigt mellan dessa band. För en visuell gestaltning av den kraft som inget vanligt öga ser men som ändå formar våra livs banor vänder vi oss till verk av Anna Treterová.

I Magnetfält löper böjda, korsande linjer i turkos och smaragd samman mot ett enda lysande centrum. I hjärtat av det okända, i hjärtat av de svarta hålen, finns inte ett slut utan en början: I blom och En stjärnas födelse.

Avslutning: att centrera iakttagarens perspektiv på nytt

Efter att ha passerat utställningens olika skikt och lämnat galleriet är betraktaren inte längre en ovetande, passiv iakttagare, fången i sin egen världslinje och utlämnad åt slumpartade olyckor, förluster och katastrofer. Vid utgången har hen blivit ett medvetet vittne: någon som för en stund har lyckats ta avstånd från livets linjära drama och betrakta tillvarons dolda struktur från en utsiktspunkt bortom det mänskliga.

Med denna förnyade intuition börjar hen i varje olycka söka spåret av en välsignelse i förändrad gestalt och en knuff mot en högre världslinje. I livets mörkaste svarta hål ligger fröet till pånyttfödelse och en ny följd av möjligheter. Hen kan se Kheirs.