Mer om open call ArtGraduates Fresh Edit och om de övriga utvalda projekten.
För den förhistoriska människan blev myten livets mening. Inte bara en metafor som måste uttydas för att blottlägga meningen bakom den: mytens rum är i sig självt för henne skådeplatsen för denna ständigt närvarande mening. Hon sjunker ned i myten, försvinner i den, för att återvända till världens begynnelse och uppleva dess helhet och ordningens tidlöshet. Den moderna människan har dock med sin rationalitet trängt undan myten ur den levda erfarenheten och underkastat den logiken.
Konceptet Mizení (v) mýtu (Försvinnande i myten / mytens försvinnande), sammansatt av åtta verk av Alice Marková, Kristýna Nejedlá Bujárková, Kristína Nguyenová, Tomáš Polcar, Klára Samcová och Jan Turner, försöker fånga denna förvandling av det mänskliga tänkandet och av sättet att förhålla sig till världen. Det centrala motivet blir tiden, eller närmare bestämt skillnaden mellan den vanliga tiden och den mytiska tiden; detta motiv kompletteras av spänningen mellan motsatserna stelhet och rörelse, mellan förmågan till omedelbar upplevelse och förmågan till kritisk, rationell reflektion.
Markovás och Polcars geometrisering tycks först fånga denna mytiska ordnings enkelhet och givenhet. I Markovás Průhled (Genomblick) kan den ännu verka nästan oproblematisk. Men redan här löses rutnätet, som anger reglerna och rytmen, på sina ställen upp i mörkret bakom sig. Mytens tid förflyter inte linjärt utan cykliskt – i form av hexagoner som ansluter till varandra eller flätas in i varandra. Ordningen bryts dock gradvis upp. I målningen Rytmy – hranice (Rytmer – gräns) tycks den rivas ned eller slukas av en vild färgyta i bakgrunden. I Tomáš Polcars verk ur serien SOMA försvinner den långsamt i mörkret, för att här och var blixtra fram igen och påminna om något som kommer att värja sig mot att gripas – förlusten av att se och uppleva världen okritiskt, i dess helhet. På liknande sätt kan man i Samcovás autroportrait (porträtt av den andre) se utspridda fragment, likt sönderfallande rester av en förgången helhet, förlorade genom en tid som har frigjort sig från sin cyklicitet. Myten med alla sina vissheter tycks försvinna just där skaparen, genom att rubba dem, visar sin individualitet – som om förlusten av en hel ordning skulle vara priset för människans födelse som individ.
I detta koncept knyter Kristýna Nejedlá Bujárkovás Landscape of a Fruit inte bara an till motivet med människan som lossnar från myten, utan kan på ett symboliskt plan till och med bli utgångspunkten för denna förvandling. Frukten – äpplet – som början. Som förvisning ur tidlöshetens paradis och som kastadhet in i tidens flöde, men också som början på människan som ett kritiskt tänkande väsen. Ett väsen som tvingas lära sig att existera på dåtidens, nutidens och framtidens axel och inom dess horisont, och att, genom att acceptera inte bara sin egen förgänglighet, ständigt sträva framåt.
Kristína Nguyenová säger att hon i sitt arbete följer vägen till tingens kärna genom deras förvandlingar. Hennes två målningar visar på en gång dessa förvandlingars skrämmande väldighet och skörhet. Färgytorna pulserar dynamiskt och är i Rašení (Groning) genomvävda av livfulla penseldrag. Rörelsen i den växande groningen begränsas och bestäms dock av statiska gränser som fastställer dess ändlighet. Också hennes Touha (Längtan) skapar en spänning mellan rörelse och beständighet. Två abstrakta, glimtande objekt bärs med av en mörkblå bakgrund. Till skillnad från i Rašení orsakas spänningen här inte så mycket av kontrasten mellan rörelsen och dess gräns, utan snarare av den anspänning som uppstår mellan detta par genomlysta objekt. Det ena sträcker sig, löser upp sina konturer, kanske för att hinna ifatt formen framför sig och flyta in i den. Det andra tycks däremot förbli slutet mot det första, och avgrunden mellan dem förblir oöverbryggad. För alltid eller bara tills vidare. Det kan vara en längtan efter sammansmältning och med den en längtan att förlänga sig själv i tidens ström. En nyvunnen tid, där en blick tillbaka straffas med förstelning – mot bakgrund av den gammaltestamentliga berättelse som redan har tagits upp ovan kan Turners Dřevo svázané plastovými řemínky (Trä bundet med plastremmar) i detta koncept symbolisera hur människan gång på gång misslyckas med att acceptera tiden i dess linjäritet och ohejdbarhet. Men kanske är inte heller en sådan förvandling genom misslyckande slutgiltig, och med tiden spirar livet åter ur det förstelnade – på samma sätt som träet i en påle, som upprepade gånger snörs åt av remmar, om och om igen böljar och växer.
Det presenterade konceptet vill symboliskt gestalta den mytiska människans förvandling till en kritiskt tänkande individ, som ansvarar för sina val och ständigt brottas med sin begränsning i en ny tidsdimension. Bland de sex konstnärernas särpräglade poetiker finner det dock samtidigt något gemensamt just i deras icke-bokstavlighet. I att de hänvisar till något som går förlorat och undandrar sig, något som förnuftet inte fullt ut kan genomskåda. Och därmed sker kanske samtidigt en vändning. Frågan uppstår om den väg som därmed antyds inte delvis förstör sig själv, och om och i vilken mån inte just konstverkets rum kan vara den plats där den ännu försvinnande myten lyser igenom. Ett rum där, åtminstone för ett ögonblick, den moderna människans individuella intention och eftertanke drabbar samman med upplevelsen av det som överskrider dem.
