Johana Merta har haft sin profil på ArtGraduates sedan januari 2026. I höst började man tala om henne långt utanför Skuteč. Hennes processuella utvidgade skulptur Ó Europe, I cry for You (O Europa, jag gråter för dig), uppbyggd av byggstängsel nedanför Mariapelaren på Palackého náměstí, rörde upp de stilla vattnen i den femtusen invånare stora staden och nådde de rikstäckande medierna (den kraftiga ökningen av sökningar på hennes namn undgick inte heller oss). Till slut monterades den ned efter överenskommelse med konstnären. Stanislav Bilers reportage i Deník Alarm behandlade hela händelsen sociologiskt och med ironi mot ortsborna.
Vi ville veta hur konstnären själv ser på det hela och hur det är att leva som konstnär när man främst gör konceptuella verk, som oftast inte går att sälja och som ofta inte ens de egna ortsborna förstår. Vi frågade henne också varför hon och hennes familj flyttade från Brno till Skuteč och varför hon egentligen behöver skapa. Fast vi i vardagen säger du till varandra har vi för den här intervjuns skull gått tillbaka till att säga ni.
Johana, ni och er familj flyttade till Skuteč sommaren 2020, mitt under covidpandemin. Vad förde er just hit, och hur är det att bo här efter alla dessa år?
Vi kommer ursprungligen från Brno. Och när vi 2012 började planera för familj började bostadskrisen kännas tydligt i luften. Med tiden föddes våra barn ett efter ett, så vi letade efter något ”eget”. Efter sju år av intensivt åkande runt till bostäder hittade vi annonsen för vårt drömhus.
Det var Poršvillan i Skuteč. Två regioner bort från vårt liv och våra vänner.
Men visionen av ett hem åt familjen, som skulle finnas kvar för barnen, vann. Det kändes inte meningsfullt för oss att bo i hyresbostad där vi inte har någon trygghet, så vi valde en väg rakt ut i det okända. Till Pardubiceregionen, till Skuteč. Vi trodde också att vi skulle hitta bra människor var som helst.
Skuteč har sina vedermödor och olösta frågor från den förra regimen. Vissa saker måste dö ut, på annat måste man arbeta hårt. Jag är lycklig i Skuteč, även om det är krävande för oss här. Men vi får se först när barnen växer upp om de kommer att vilja bo här.

Ni trodde att ni skulle hitta bra människor var som helst. Har ni hittat nya vänner i Skuteč? Hur tillbringar ni tiden med dem?
Jag skulle likna det vid en skattjakt, eller vid att vaska guld… och nu roade jag mig själv, för jag sätter en ära i att inte vara någon guldgrävare! Vår vänkrets i Skuteč är väldigt mångskiftande. Från mina kära äldre damer, som jag träffar på gatan för korta samtal, till barnfamiljer som vi har lärt känna genom den lokala scoutrörelsen. Jag gick också och skapade på Domov na cestě, som ordnar bostad och vård för människor med psykisk sjukdom, och där blev jag vän med klienterna. Men vi går varken till krogen eller till kyrkan, så våra närmaste är verkligen bara en handfull. Desto mer värdesätter jag dem.
Er man Ondřej är också konstnär. Hur har han funnit sig till rätta i Skuteč? För flera år sedan ställde ni ut tillsammans, och i fjol skrev han en text om ert arbete som ni har på er webbplats. Kritiserar ni varandras arbete? Och hur fungerar det hemma hos er när ni båda skapar och har tre barn?
Min man är en fantastisk konstnär, musiker, aktivist, skådespelare, filmare, filosof, uppfinnare, han har alltid varit intresserad av gemenskap. I Skuteč intresserar han sig främst för det romska samhället och de unga. Jag tror att han har fler vänner här än jag, men vänskaper är som tiden, relativa…
Ondřej är min största kritiker och samtidigt min bästa vän. Vi har ställt ut tillsammans flera gånger, i många år hade vi ett band tillsammans och vi har tre barn tillsammans. Och vi älskar fortfarande varandra. Nästan otroligt.
I takt med att vi blir äldre tillsammans stöter vi på olika behov. Ondřej är en mästare på improvisation, och ju äldre jag blir, desto mer behöver jag arbeta med tidsmarginal och grundliga förberedelser. Så vi har var sin arbetsmetod, och det gör våra samarbeten mer komplicerade.
I utställningen Sklízíme kameny, občas bláto (Vi skördar stenar, ibland gyttja) hos den kära konstnären Sráč Sam lyckades allt, inte minst tack vare den exceptionella miljö som Sam och hennes familj skapar. Vi arbetade med flera månaders förberedelser och med improvisation. Det var ett pussel av oss två och av allmänna, allvarliga teman. Vi arbetade som en enda skapare, och det älskar jag, när Ondřej och jag lyckas med det.
Ni arbetar i ett brett spektrum: från små, intima objekt till det som ni själv kallar utvidgad skulptur, alltså processuella verk som går in i det offentliga rummet och i relationer med människor, som i år i Skuteč. Vad betyder skapandet för er, för er själv?
För mig är skapandet en absolut existentiell nödvändighet. Det är min naturliga livsmiljö, mitt territorium. Som när man möter en dinosaurie i dess naturliga förhållanden. Jag behöver skapa, annars är jag en olycklig människa. Jag behöver skapa regelbundet, för hand, mentalt, fritt, kontinuerligt. Den friheten ligger inte bara i möjligheten att skapa i olika hantverk och material, utan också i att skapa oavsett om verket säljs eller inte. Mycket av mitt arbete är konceptuellt och samhällskritiskt. Men jag arbetar också i vanliga former med estetiska anspråk. Det mesta av mitt arbete gömmer jag på vinden. Kanske tar någon fram det någon gång.

Vad ger konsten er framför allt? Är det terapi, en form av kommunikation, glädjen över att något nytt blir till, en kompensation för något ni saknar, eller aktivism?
Konst är ett arbete som alla andra. Även om den just nu inte ger mig ekonomisk stabilitet tror jag att den är meningsfull. Genom konstnärligt/bildkonstnärligt uttryck kommunicerar jag problem, söker deras lösningar och försöker omfatta problemet, utvinna det, ta reda på allt väsentligt som det innehåller. Subjektivt, förstås. Till varje lås finns en nyckel, eller fanns det åtminstone en gång.
Pragmatiskt – jag har fått några talanger och känner ett behov av att arbeta med dem, inte låta dem ligga i träda. Som när man har en bördig åker och låter den växa igen med ogräs, eller raps. Jag försöker se till att det jag sår ger en god skörd. Jag måste skapa, det är en nödvändighet, en inre motor. Men det handlar definitivt inte om terapi. Problemen som dyker upp i mitt arbete är visserligen personliga, men jag arbetar med dem just därför att de går utöver mig och jag uppfattar att de framför allt är allmänna. Så de blir ett tema. Som till exempel våldtäkt, eller kritiken av förenklingen av känslor, problemet med gränser och värden. Med tiden har jag hittat min väg till kommunikation, och nu är mina skapelser lika viktiga för mig som möjligheten att tala med människor. Den skapade saken är ofta bara en nyckel till kommunikation. Frukten av mitt arbete kommer först med diskussionen.
Länge har jag funderat över konsten som ett särskilt slags tal, ett språk. Det har sina egna stavningsregler, handstil, kalligrafi, dialekt, missförstånd. Därför arbetar jag ofta med text, jag tycker om dess möjligheter till entydighet, mångtydighet och poetik.
Samtidigt tycker jag inte om fack, och varje gång jag börjar hamna i ett byter jag riktning. Som till exempel med keramiken. Jag arbetade med lera i 7 år, och när någon presenterade mig som keramiker slutade jag med det. Jag älskar hantverk, jag lär mig hela tiden något, jag tycker om upptäckandets processer, experimentet och också misstagen. Nu gör jag sgraffito, sgraffitobilder, men jag skulle gärna gå vidare till större skalor i interiörer och exteriörer.
Samtidigt rör jag mig inom konstnärlig aktivism och textilt skapande enligt principen zero waste… det är kanske inte lätt att greppa, men för mig fungerar det så. Den här skapande friheten. Det är mitt fack, en låda utan väggar.

Ni skulle gärna göra sgraffito i stor skala. Var skulle ni kunna tänka er ett sådant sgraffito? Har ni redan något på gång?
Just nu får sgraffitot vänta, eftersom jag koncentrerar mig på nästa etapp av projektet Ó Europe… jag är väldigt glad att det blir i en annan stad. Men allt förhandlas fortfarande på byråkratisk nivå, så jag måste vänta med att offentliggöra var det blir.
Till sgraffitot kom jag helt naturligt: vi renoverar vårt hus och ofta blir det lite byggmaterial över. Till det svarta använder jag aska och krossar träkol från vår vedkamin. Tidigare gjorde jag mosaiker, jag trodde att det var min väg ut i exteriören, men det var en återvändsgränd. Sgraffito är en fantastisk renässansteknik, i den använder jag mitt främsta hantverk – teckning. Än så länge söker jag inget uppdrag, antingen kommer det av sig självt, eller så är det just nu ännu viktigare att utforska hela processen. Jag tycker om att arbeta med vass och aska, men jag har också provat frigolit. Och tack vare den erfarenheten, också med ett större format, vet jag nu att jag kan göra sgraffito på tilläggsisolerade hus… föreställ er bara hur alla de där byggnaderna utan estetiska fasadinslag skulle förvandlas med sgraffito.

Samtida konst i det offentliga rummet möter ofta avvisande hos oss, och Skuteč var inget undantag. Hur förklarar ni att en stor del av den tjeckiska allmänheten har så svårt att hitta vägen till samtida konst? Och vad skulle behöva förändras, till exempel i skolväsendet, som ni också reflekterar kritiskt över i ert arbete, för att människor skulle möta den med nyfikenhet snarare än med avvisande?
Det skulle behöva förändras mycket. Ända från grunden. Framför allt brett i bildundervisningen, men jag är inte säker på att vi klarar av sådana reformer. Det är problem som går i arv från generation till generation. För att vara konkret ger jag exempel: ett barn på förskolan färglägger en elefant lila och förskolläraren säger att det är fel. En flicka i grundskolan vill inte göra den givna uppgiften på bildlektionen, så hon gör ett annat motiv, men läraren river sönder hennes verk.
Jag avskyr när vuxna dödar barns kreativitet och deras skapande potential. Vi kan försöka försvara dem med att de förmodligen har upplevt något liknande, men de har ingen rätt att föra sitt trauma vidare. Trauma kan inte vara ett alibi. Det är deras trauma, och om de inte är kapabla/villiga att arbeta med det och lösa det borde de inte undervisa. Pedagoger borde över hela linjen genomgå en psykologisk undersökning, åtminstone för att upptäcka grov patologi.
Jag vill inte att det ska uppstå ännu ett missförstånd, så jag återgår ännu en gång till kärnan i verket Ó Europe, I cry for You. Det är ett konstprojekt inriktat på arbete med människor, alltså en samhällsaktiverande intervention i det offentliga rummet. För kommunikationen med människorna i Skuteč valde jag begreppet ”skulptur”. Men i nästa stad kommer projektet att kommuniceras lite annorlunda igen. Jag skulle vilja att det här projektet reste runt i Europeiska unionen, och verket innehåller flera linjer som gör det möjligt att arbeta med publiken på olika sätt. Just utbildning är en av de linjer som jag reflekterar över i ”mitt Europa”.
Generellt är människor frustrerade över villkoren i sina svåra liv. Och konstnärer, kulturarbetare, betraktar de som snyltare, eller egoister. Vårt arbete har inte status som arbete. Kulturens bidragssystem stör folk väldigt mycket: de förstår det inte och litar därför inte heller på det. Sedan dyker det upp några smaklösa skulpturer för otroliga summor i det offentliga rummet, och för dem är det beviset. Mitt projekt fick inte en enda krona av statliga pengar, eftersom jag inte sökte några, jag ville inte att mitt arbete skulle belastas av det här problemet.
Skuteč blockerar sig själv från att förstå. Folk här behöver gnälla mer än att lära sig något, eller lösa något tillsammans. Här stöter jag ofta på likgiltighet, okänslighet och bristande bildning. Men den handfull människor som kom till de guidade visningarna för att bekanta sig övervann sin blyghet, och jag är tacksam mot dem för det. Erfarenheten av verket Ó Europe, I cry for You är mycket värdefull och lärorik för mig.
Många väntar sig att konst på ett torg ska vara fin. Era stängsel, medvetet öppna för alla som ville lägga till något, fylldes efter hand med en brokig blandning av meddelanden och affischer. Blev ni överraskad av hur deras utseende utvecklades, eller räknade ni med det? Arbetar ni medvetet med att verkets utseende retar människor? Och är den brokigheten en bild av det Europa som verket talar om?
Det var viktigt för mig att det väsentliga och det oväsentliga skulle blandas i kanten av det ianspråktagna territoriet. Så som vi vanligen känner det från vår online- och offlinemiljö. Så små annonser av typen ”söker kvinna” möttes med politisk propaganda och en affisch med en kattunge och så vidare. Det dröjde länge innan ytan började fyllas, så att det blev tydligt att vem som helst kunde bidra med vad som helst. Folk var rädda för den rena ytan, rädda för att intervenera i den. Men även efter att den fyllts var det tydligt att rädslan fortfarande fanns där. Den försagdheten är typisk för posttotalitära länder och särskilt för övervakade offentliga platser. Jag informerade den lokala polisen om att varje intervention i mitt verk var i sin ordning. Min ”skulptur” skulle inte vara uppenbart fin-vacker, det handlade inte alls om det, men det kunde också ha hänt. Det hade räckt att någon hade den avsikten och klistrade upp, eller målade, något sådant, jag menar något vackert. Skulpturen stod helt enkelt till förfogande för vad som helst. Jag hade samarbeten med konstnärer på gång, men till slut hann jag inte ens klistra upp alla verk. Så kanske blir det mer tid och fler möjligheter i nästa stad.

Utbildning är enligt er en av linjerna i Ó Europe. Ni har tre barn, så ni ser också skolan ur en förälders perspektiv. Hur ser ni på hur dagens skola hanterar barns kreativitet? Och vilka är era Kakabus-figurer?
Våra barn har upplevt flera utbildningsmodeller, från Montessori och skogsförskolor till de statliga systemen, som inte har mitt förtroende. Pojkarna var också i hemundervisning efter en skrämmande period när de utsattes för mobbning som skolans rektor inte var villig att ta itu med eller ens erkänna. Vår äldsta son började första klass under covid, alltså i onlineundervisning. Innan dess var han inte alls van att sitta vid en dator. Det var orättvist. Men värre för mig var upptäckten att de bedömdes utifrån lärarnas känslor med hjälp av smile and sad-emotikoner. Vi förklarade för barnen att de inte är i skolan för att göra fröken glad, och också att en ledsen gubbe inte är någon riktig bedömning.
Våra känslor förvandlades till något… och det där något ifrågasatte fullständigt allt vi kan och har rätt att uppleva. Harvey Ball förenklade, exploaterade och sålde våra känslor genom att skapa smileyn. Då utformade han den som ett belöningssystem för anställda på ett storföretag. Men i dag används den rutinmässigt för att bedöma vilken aktivitet som helst, även barns.
Just utifrån de här erfarenheterna av utbildning skapade jag KAKABUS-figurerna. Som ett svar på frågan: vad är samtida figuration?
KAKABUS är ett ord som många av oss känner från barndomen, i frasen ”netvař se jako kakabus” (”var inte en sån surpuppa”). Av lera formade jag skulpturernas organiska former med en påsatt emotikonmask. Det var en lek med förenklingen av mänskliga känslor och med samhällskritik. Jag hade ingen aning om att just de här skulpturerna skulle bli ett slags produkt för mig. Kritiken som jag ansåg vara en del av skulpturerna märktes inte, eftersom folk har vant sig så vid emotikoner att de faktiskt inte längre såg kritiken. Men det är okej, var och en har rätt till sin egen syn på och tolkning av konst.

En stor del av ert arbete består av installationer, situationer och processer som inte utan vidare kan hängas upp på en vägg. Projektet i Skuteč fick stöd av den privata stiftelsen Kalliopi. Hur finansieras ett sådant skapande? Och hur lyckas ni sälja er konst, och till vem?
Som jag redan antydde är mitt skapande inte beroende av ekonomisk ersättning. Då skulle jag ha slutat skapa för länge sedan. Och det är sant att jag många gånger har velat ge upp och gå och jobba på Tesco, men jag kan inte. Det är inte en fråga om val. Jag behöver skapandet för att leva, ungefär som vatten. Försäljningarna är sporadiska, små och större. Jag arbetar med porslin, målar i olja, gör collage, sgraffito, broderar plåt med pärlor, alltså massor av säljbara saker, men få vet om det. Landsbygdens isolering är ett annat delproblem. Flera som var intresserade av att besöka min ateljé ändrade sig om resan när de fick veta hur långt bort jag är. De flesta köpare nöjer sig med sin pragcentrism. Många av mina verk är till sin natur osäljbara, och när mina främst seriella saker väl har kommersiell potential motsätter jag mig inte försäljning, men jag anstränger mig inte heller särskilt för den. Allt har sin tid.

Ni skriver att ni gör massor av säljbara saker, men att få vet om dem. Vilka erfarenheter har ni av kommersiella gallerier? Och leder internet intresserade köpare till er?
Kommersiella gallerier söker jag inte upp, och de har hittills inte sökt upp mig heller. Jag är inte på deras radar. Jag är en konstnär i periferin. Det skulle också bero på vem som hörde av sig och på vilka villkor. Jag skulle inte samarbeta med vem som helst. Det är fördelen med min frihet, att jag inte måste. Mitt arbete finns representerat i flera statliga institutioner och i många privata samlingar. Vissa samlare hör av sig upprepade gånger, vilket glädjer mig enormt. Det vackraste är när människor berättar för mig hur bra det är att leva med min konst.
Ja, det hör också av sig helt sporadiska köpare via Instagram, eller genom rekommendationer. Jag är glad när jag vet vart mina saker tar vägen, i vilka händer.
Tack för intervjun!