Lukáš Karbus lever tillbakadraget i norra Böhmen och målar storformatsakvareller som tar form långsamt, lager efter lager. Efter stängningen av Polansky Gallery låter han framtiden vara öppen. Vi talade om den dagliga målarpraxisen, undervisning på en glasbruksskola, sociala medier och varför det viktigaste helt enkelt är att inte sluta måla.
Hur mår ni dessa dagar? Vad har ni på gång?
Jag mår bra. Eldar regelbundet.
Polansky Gallery, som representerade er exklusivt, har stängt - enligt ägaren av ekonomiska skäl. Kan ni beskriva hur och när ert samarbete inleddes? Vilka fördelar och nackdelar innebar samarbetet med galleriet för er?
Jag träffade Filip Polanský för elva år sedan; Jiří Ptáček presenterade oss för varandra. Polanský hade sett en del av mina verk och visade intresse för en utställning. Han gav mig ett år att förbereda mig och måla nya bilder. Efter utställningen kom vi överens om ett samarbete. Ett galleri försöker naturligtvis arbeta med din produktion, hitta kunder, ordna transporter, försäkringar och fotografering - bor man inte i en större stad underlättar sådana tjänster avsevärt. Å andra sidan passar det inte alla att dela femtio procent eller sälja sina verk uteslutande via ett galleri, men för mig var det rimligt.
Hur ser er vanliga dag eller vecka ut nu när ingen gallerist i Prag längre väntar på era målningar med jämna mellanrum? Har något förändrats i hur ni tänker kring vem ni målar för?
Min vanliga dag eller vecka styrs av skolschemat (loven ställer till det lite). Kvällarna är reserverade för måleri; det har varit likadant i flera år. Kanske kommer en förändring i den tid jag lägger på varje bild; den kommer att bli längre. Ärligt talat för jag ingen lista över vilka som köpt mina verk. Jag målar inte och väljer inte ämnen för någon särskild grupp av samlare. Det är alltid ett spontant beslut, även om temana ofta bygger vidare på varandra.
Arbetar ni aktivt med hur samlare kan nå era målningar, eller låter ni det vara öppet tillsvidare?
Jag låter det vara öppet.
Ett tag drog ni er tillbaka ganska mycket från sociala medier. Jag tror inte att ni finns på Facebook alls; ibland lägger ni upp en suddig bild på blommor från er trädgård, huggen ved eller utställningsinbjudningar på Instagram. Hur ser ni personligen på sociala medier och självpresentation på nätet?
Ja, jag ägnar förmodligen inte sociala medier så mycket tid som det skulle krävas för ordentlig självmarknadsföring. När jag lägger upp ett foto eller en inbjudan på Instagram handlar det om vad som händer omkring mig just då. Men jag känner inget behov av att publicera varannan vecka. Det är verkligen ingen stor sak. Det stämmer att jag vid ett tillfälle vägde effektiviteten hos sociala medier och kom fram till att mindre är mer. Presentationen av mitt arbete sköttes av galleriet. Framtiden låter jag vara öppen.
Ni föredrar uppenbarligen inre ro framför ständig självmarknadsföring. Är det lugnet viktigt för ert skapande, eller handlar det mer om att ni helt enkelt inte vill ägna tid åt sociala medier?
Bådadera. Och dessutom, egentligen förstår jag inte riktigt hur det fungerar - jag vet inte hur det borde se ut. Avståndet mellan målningen och mig borde vara så kort som möjligt.
Ni undervisar i måleri på en glasbruksskola. Vilka är enligt er dagens konststudenters ambitioner och drivkrafter? På vilka sätt liknar de er generation, och på vilka sätt skiljer de sig?
Många faktorer spelar in. Blandningen av individuella personligheter är väldigt viktig - när den faller väl ut är det en glädje och stödjer varje elevs personliga utveckling. Annars blir kommunikationen svårare. Jag generaliserar ogärna... Drivkrafterna eller ambitionerna är förmodligen likartade, bara med ett annat innehåll eller en annan kuliss. De inre besluten kommer i regel när man är säker på sig själv; dessförinnan kanske man bara "vill" något. Jag försöker bemöta var och en individuellt, och under åren har jag mött ett verkligt brett spektrum av unga personligheter. Från mycket begåvade och samtidigt flitiga till helt obegåvade och lata. Det lustiga är att om tre år kan allt vara annorlunda - jag tror att var och en har sin egen takt.
Skolan ska, utöver att lära ut hantverksskicklighet, personliga kompetenser och liknande, framför allt vara en stödjande miljö i ordets vidaste bemärkelse. Att betrakta gymnasial konstutbildning enbart som ett förstadium till att producera hantverkare eller konstnärer vore dumt.
Hur såg er väg till att bli en respekterad målare ut, och vilka steg eller tillvägagångssätt skulle ni rekommendera även dagens blivande konstnärer?
Den vägen börjar någonstans på gymnasiet, sedan Konsthögskolan, en arbetslivserfarenhet i engelska Derby, arbete inom jordbruk och skogsbruk, och till slut är jag lärare på en konstnärlig skola. Men det var ingen raketstart och ingen rak linje. Egentligen löper ett intresse för måleri genom hela den slingriga sträckan. De svårigheter man naturligt stöter på blir lättare att hantera när man har en känsla av uppgift.
Blivande konstnärer skulle jag råda att intressera sig för konst. I den processen kan olika scenarier uppstå. Man kan studera någon form av konst på universitetet och kanske upptäcka att det angår en mer än man trodde. Jag tror att det är bra att hålla sig orienterad. Regelbundet utlysta priser för bildkonstnärer kan också hjälpa, liksom att besöka vernissager, arbeta och kanske bygga upp en profil på en social plattform.
Har ni själv fortfarande en ambition att uppnå något inom konsten?
Ja, jag skulle vilja måla något mer.
I era akvareller märks en gradvis förskjutning från beskrivande landskap mot allt starkare abstraktion. Har ni kontroll över den utvecklingen, eller sker den av sig själv? Skulle ni måla något mer figurativt igen?
Några målningar var nästan abstrakta - runt 2022 uppstod en sådan serie. Det finns alltid en viss kontinuitet; vissa element blir dominerande. De senaste två åren har det varit lite av varje, men stilleben och landskap dominerar.
Hur upplever ni friktionen mellan autentisk inre kreativitet och det yttre förhållandet till framgång, försäljning, konstnärlig tävlan och karriär?
Framgång hos publiken och försäljningar är viktigt - utan dem är det frustrerande. Jag gläds när någon köper en målning. Egentligen uppfattar jag alltihop som sammanhängande. Oavsett om vi talar om autentisk kreativitet, konstnärlig tävlan, framgång eller karriär spelar det inte så stor roll - var och en av de komponenterna utgör en ankarpunkt. Det viktigaste för mig är den tid jag ägnar åt att måla. Och det går inte alltid bra, varken i yttervärlden eller inom mig. Därför finns ankarpunkterna.
Det låter nästan som en andlig praktik. Har ni någon ritual eller vana som hjälper er att hålla sig förankrad - vare sig det gäller måleriet eller livet i stort?
Det som faller mig in är kontinuitet. Målningarna tar form långsamt; jag lägger på lager efter lager, späder och förtjockar. Ritualen eller vanan är den dagliga praktiken.
Tack för intervjun!
